Tillbaka
Raseborgs Sommarteaters uppsättning av Sebastians musikal Ringaren i Notre Dame har fått ett mycket gott mottagande av tidningarnas recensenter. Fantastiskt, underbart och storslaget är några ord som återkommer i de flesta anmälningar.
Slösande rik berättelse
En av de mest lyriska recensenterna är Ingrid Sandman i Kimito Annonsblad.
- Bered er på något utöver det vanliga, utropar hon och noterar sedan att Raseborg i år bjuder på en berättelse med alla ingredienser.
- "FANTASTISKT" var det återkommande ordet när Jan Lindroos (översättning, bearbetning och produktion) och för 20:e gången regisserande Sven Sid tillsammans med arbetslaget tog emot grannföreningarnas hyllningar. Inga överord... Föreställningen är slösande rik, både innehållsligt, musikaliskt och visuellt.
Fastän berättelsen utspelar sig i 1400-talets Paris, väcker den enligt Ingrid Sandman associationer till vår egen tid.
- Ringaren kan naturligtvis upplevas enbart som en spännande berättelse om zigenarflickan Esmeralda (en underskön, skönsjungande och smidig Minna Kettunen). Men man lockas att dra paralleller till vår egen tid: de rumänska zigenarnas (tiggarproblematiken!) och andra samhällets olycksbarn nöd och utstötthet, kyrkan som asyl för de förföljda (utlänningsverket!), fundamentalistiska mörkmän t.o.m. i det sekulära Finland, intelligentsians handfallenhet (inför neoliberalismen) och pöbelns lättleddhet - kanske har mänskorna inte förändrats ett dugg sedan Hugos tid?
Ingrid Sandman avslutar med att konstatera: Ringaren i Notre Dame går nog till Raseborgs Sommarteaters annaler som en föreställning man inte glömmer. Alla musikaler är inte enbart lättvindig underhållning. Nu bjuds vi en föreställning med många skikt att ta till sig enligt tycke och smak.
Broadway kom till Raseborg
Till verkliga superlativer tar också Tommi Aitio i Salon Seudun Sanomat. Han rubricerar sin recension med att "Broadway kom till Raseborg" och inleder med: Huh-huh mikä show! (Wow vilken show!)
Tommi Aitio är synligt imponerad av det teaterspektakel mer än femtio medverkande skådespelare och musiker lyckats åstadkomma på Raseborgsscenen. Broadwayassociationen föds framför allt ur de sånger som Sebastian har skrivit och uttryckligen tack vare det övertygande sätt på vilket de i Sven Sids regi framförs på Raseborg.
- Här ses ingenting av de hembakta och småskurna element som vanligtvis kännetecknar finländsk sommarteater. I stället möts vi av en underhållningsström i amerikansk stil som med en gång golvar åskådaren - och det enbart i positiv bemärkelse.
Aitio noterar att Sebastians klassiska musicalmelodier skapar en magisk atmosfär runt själva dramat, en fläkt av den stora världen, som står i läcker konflikt med den finländska sommarkvällen och med landsbygdsnaturen som breder ut sig bakom scenografin.
- De välsjungande skådespelarna klarar över hela linjen av sina solonummer med heder. Ståtligare än de enskilda sångnumren blir i alla fall körpartierna där över 30 skådespelare samtidigt tar sig ton och nästan bedövar publiken. Då kan man verkligen föreställa sig förflyttad till Île de la Cité, inför den skräckinjagande katedralen, i skärningspunkten mellan det heliga och det djävulska, skriver Tommi Aitio och avslutar med att konstatera yrkesskicklighet och en professionell attityd är det som skiljer Raseborgs sommarteater från de talrika motsvarigheterna i Salotrakten.
”Mästerregissör” åstadkom gediget drama
Mycket positiva i sina omdömen är också Gunvor Westrén-Doll i Kirkkonummen Sanomat och Birgit Brunow i Hangötidningen.
- Lyckad tolkning för vår nutid, skriver Westrén-Doll, och tackar framför allt Sven Sid, som hon i ett stort uppslagen och färggrann artikel utnämner till Raseborgs ”mästerregissör.”
- Han behärskar mästerligt regikonsten i massuppsättningar. Han inspirerar tydligen också amatörskådespelarna till ett proffsigt uppträdande, noterar hon.
Gunvor Westrén-Doll besökte föreställningen tillsammans med riksdagsledamot Raija Vahasalo, som också är ordförande för riksdagens bildningsutskott. Enligt Westrén-Doll prisade Raija Vahasalo föreställningen, och konstaterade att pjäsen är välspelad, intensiv och intressant, samt en berikande kulturgärning.
Birgit Brunow är nöjd med att Raseborg i år satsat på gediget drama, där glättighet och publikfrieri har åsidosatts.
- Men visst sprakar det till och publiken roas samtidigt som allvaret och misären lyser igenom.
Brunow finner Anna Idman och Hanne Hortes dräkter ”strålande i jordnära nyanser”, även om hon också anmärker på en slarvigt sydd kungafåll.
Beröm får också den suggestiva musiken, samt huvudrollsinnehavarna.
- Det är rent av rörande att se hur smidigt och inlevelsefullt Kim Snygg gestaltar Quasimodo, men handlingsmässigt kommer han i andra rummet. Det som dominerar, det som fångar intresset, det som skrämmer är samspelet (motspelet) mellan Minna Kettunen som zigenarflickan Esmeralda och Dan Idman som ärkediakonen Claude Frollo. Båda gör sina roller ypperligt. På diametralt olika sätt, men när de drabbar varandra ja då blir det blixt och dunder.
Sven Sids regi får också gott betyg, även om Brunow tycker att den ibland präglas av en viss statiskhet.
- Ett spel med massor av medverkande passar honom ypperligt, det var roligt att följa att minsta lilla statist levde med i handlingen. Det är på det varmaste jag rekommenderar ett besök på Raseborg, skriver Birgit Brunow.
En sensation att vara rädd om
I Hufvudstadsbladet analyserar Ann-Christin Snickars musikaluppbyggnaden noga, men kommer med få omdömen om själva utförandet, även om hon slår fast att uppsättningens styrka är masscenerna som framförs med stor kraft.
Snickars noterar att upphovsmannen Sebastian skickligt balanserar mellan närapå opera och stor humor.
- Det ser ut som om Sebastian var noga med att visa att han inte tänker fastna i en viss stil...de här stilkasten innehåller en dos humor som musikaler mår bra av. Och musikalen mår bra av att sångtexterna också innehåller ett märkbart allvar. När större delen av ensemblen sjunger sångerna som kommer från det kollektiva, sången om Notre Dame eller sången om Mirakelstaden, då genomfars publiken en känsla av delaktighet. Det är en sensation att vara rädd om. Ann-Christin Snickars avslutar med att konstatera att regissören Sven Sid hos de flesta medverkande plockat fram de nyanser och motstridigheter som gör en pjäs till ett drama.
Storslaget men schablonmässigt
Mest reserverad till årets Raseborgspjäs är Camilla Lindberg i den närmaste tidningen Västra Nyland.
Hon konstaterar att handlingen rymmer både kärlekssorger, dramatik, mod, mord, bödlar, tortyr, glädjeflickor, nunnor och lynchstämning, och att det speciellt i andra akten uppstår en aggressiv dramatik och flera förtätade avsnitt där känslosam solo- och duettsång skapar en berörande atmosfär.
- Det är folk, det är färg, det är rök och rörelse och en tilltalande visuell upplevelse.
Trots att hon öser beröm över storslagna inramningen och en välspelande ensemble finner Camilla Lindberg – i motsats till de flesta andra recensenter – regigreppet publikfriande och mindre inspirerande.
- Fjolåret blev ett bjärt och uppfriskande avbrott, låt vara att pjäsen som helhet var av annan karaktär. Nu känns det som Raseborgs sommarteater igen är tillbaka i den gamla tryggheten med ett mer schablonmässigt och förutsägbart uttryck som ofta bygger på välbekant symmetri.
Lovord får ändå huvudrollsinnehavarna, och alldeles speciellt klockringaren.
- Frågan är om inte Kim Snygg som tidigare setts i mer verbala och utagerande roller, nu genom sin genomgjutna och svåra gestaltning av den folkvalde narrkungen Quasimodo gör en av sina bästa rollinsatser. Risken för lyteskomik kunde föreligga, det blir inte fallet, skriver Camilla Lindberg.
Recensionerna i sin helhet på www.raseborg.org/ringarpress
Strålande recensioner för Ringaren
Raseborgs Sommarteaters uppsättning av Sebastians musikal Ringaren i Notre Dame har fått ett mycket gott mottagande av tidningarnas recensenter. Fantastiskt, underbart och storslaget är några ord som återkommer i de flesta anmälningar.
Slösande rik berättelse
En av de mest lyriska recensenterna är Ingrid Sandman i Kimito Annonsblad.
- Bered er på något utöver det vanliga, utropar hon och noterar sedan att Raseborg i år bjuder på en berättelse med alla ingredienser.
- "FANTASTISKT" var det återkommande ordet när Jan Lindroos (översättning, bearbetning och produktion) och för 20:e gången regisserande Sven Sid tillsammans med arbetslaget tog emot grannföreningarnas hyllningar. Inga överord... Föreställningen är slösande rik, både innehållsligt, musikaliskt och visuellt.
Fastän berättelsen utspelar sig i 1400-talets Paris, väcker den enligt Ingrid Sandman associationer till vår egen tid.
- Ringaren kan naturligtvis upplevas enbart som en spännande berättelse om zigenarflickan Esmeralda (en underskön, skönsjungande och smidig Minna Kettunen). Men man lockas att dra paralleller till vår egen tid: de rumänska zigenarnas (tiggarproblematiken!) och andra samhällets olycksbarn nöd och utstötthet, kyrkan som asyl för de förföljda (utlänningsverket!), fundamentalistiska mörkmän t.o.m. i det sekulära Finland, intelligentsians handfallenhet (inför neoliberalismen) och pöbelns lättleddhet - kanske har mänskorna inte förändrats ett dugg sedan Hugos tid?
Ingrid Sandman avslutar med att konstatera: Ringaren i Notre Dame går nog till Raseborgs Sommarteaters annaler som en föreställning man inte glömmer. Alla musikaler är inte enbart lättvindig underhållning. Nu bjuds vi en föreställning med många skikt att ta till sig enligt tycke och smak.
Broadway kom till Raseborg
Till verkliga superlativer tar också Tommi Aitio i Salon Seudun Sanomat. Han rubricerar sin recension med att "Broadway kom till Raseborg" och inleder med: Huh-huh mikä show! (Wow vilken show!)
Tommi Aitio är synligt imponerad av det teaterspektakel mer än femtio medverkande skådespelare och musiker lyckats åstadkomma på Raseborgsscenen. Broadwayassociationen föds framför allt ur de sånger som Sebastian har skrivit och uttryckligen tack vare det övertygande sätt på vilket de i Sven Sids regi framförs på Raseborg.
- Här ses ingenting av de hembakta och småskurna element som vanligtvis kännetecknar finländsk sommarteater. I stället möts vi av en underhållningsström i amerikansk stil som med en gång golvar åskådaren - och det enbart i positiv bemärkelse.
Aitio noterar att Sebastians klassiska musicalmelodier skapar en magisk atmosfär runt själva dramat, en fläkt av den stora världen, som står i läcker konflikt med den finländska sommarkvällen och med landsbygdsnaturen som breder ut sig bakom scenografin.
- De välsjungande skådespelarna klarar över hela linjen av sina solonummer med heder. Ståtligare än de enskilda sångnumren blir i alla fall körpartierna där över 30 skådespelare samtidigt tar sig ton och nästan bedövar publiken. Då kan man verkligen föreställa sig förflyttad till Île de la Cité, inför den skräckinjagande katedralen, i skärningspunkten mellan det heliga och det djävulska, skriver Tommi Aitio och avslutar med att konstatera yrkesskicklighet och en professionell attityd är det som skiljer Raseborgs sommarteater från de talrika motsvarigheterna i Salotrakten.
”Mästerregissör” åstadkom gediget drama
Mycket positiva i sina omdömen är också Gunvor Westrén-Doll i Kirkkonummen Sanomat och Birgit Brunow i Hangötidningen.
- Lyckad tolkning för vår nutid, skriver Westrén-Doll, och tackar framför allt Sven Sid, som hon i ett stort uppslagen och färggrann artikel utnämner till Raseborgs ”mästerregissör.”
- Han behärskar mästerligt regikonsten i massuppsättningar. Han inspirerar tydligen också amatörskådespelarna till ett proffsigt uppträdande, noterar hon.
Gunvor Westrén-Doll besökte föreställningen tillsammans med riksdagsledamot Raija Vahasalo, som också är ordförande för riksdagens bildningsutskott. Enligt Westrén-Doll prisade Raija Vahasalo föreställningen, och konstaterade att pjäsen är välspelad, intensiv och intressant, samt en berikande kulturgärning.
Birgit Brunow är nöjd med att Raseborg i år satsat på gediget drama, där glättighet och publikfrieri har åsidosatts.
- Men visst sprakar det till och publiken roas samtidigt som allvaret och misären lyser igenom.
Brunow finner Anna Idman och Hanne Hortes dräkter ”strålande i jordnära nyanser”, även om hon också anmärker på en slarvigt sydd kungafåll.
Beröm får också den suggestiva musiken, samt huvudrollsinnehavarna.
- Det är rent av rörande att se hur smidigt och inlevelsefullt Kim Snygg gestaltar Quasimodo, men handlingsmässigt kommer han i andra rummet. Det som dominerar, det som fångar intresset, det som skrämmer är samspelet (motspelet) mellan Minna Kettunen som zigenarflickan Esmeralda och Dan Idman som ärkediakonen Claude Frollo. Båda gör sina roller ypperligt. På diametralt olika sätt, men när de drabbar varandra ja då blir det blixt och dunder.
Sven Sids regi får också gott betyg, även om Brunow tycker att den ibland präglas av en viss statiskhet.
- Ett spel med massor av medverkande passar honom ypperligt, det var roligt att följa att minsta lilla statist levde med i handlingen. Det är på det varmaste jag rekommenderar ett besök på Raseborg, skriver Birgit Brunow.
En sensation att vara rädd om
I Hufvudstadsbladet analyserar Ann-Christin Snickars musikaluppbyggnaden noga, men kommer med få omdömen om själva utförandet, även om hon slår fast att uppsättningens styrka är masscenerna som framförs med stor kraft.
Snickars noterar att upphovsmannen Sebastian skickligt balanserar mellan närapå opera och stor humor.
- Det ser ut som om Sebastian var noga med att visa att han inte tänker fastna i en viss stil...de här stilkasten innehåller en dos humor som musikaler mår bra av. Och musikalen mår bra av att sångtexterna också innehåller ett märkbart allvar. När större delen av ensemblen sjunger sångerna som kommer från det kollektiva, sången om Notre Dame eller sången om Mirakelstaden, då genomfars publiken en känsla av delaktighet. Det är en sensation att vara rädd om. Ann-Christin Snickars avslutar med att konstatera att regissören Sven Sid hos de flesta medverkande plockat fram de nyanser och motstridigheter som gör en pjäs till ett drama.
Storslaget men schablonmässigt
Mest reserverad till årets Raseborgspjäs är Camilla Lindberg i den närmaste tidningen Västra Nyland.
Hon konstaterar att handlingen rymmer både kärlekssorger, dramatik, mod, mord, bödlar, tortyr, glädjeflickor, nunnor och lynchstämning, och att det speciellt i andra akten uppstår en aggressiv dramatik och flera förtätade avsnitt där känslosam solo- och duettsång skapar en berörande atmosfär.
- Det är folk, det är färg, det är rök och rörelse och en tilltalande visuell upplevelse.
Trots att hon öser beröm över storslagna inramningen och en välspelande ensemble finner Camilla Lindberg – i motsats till de flesta andra recensenter – regigreppet publikfriande och mindre inspirerande.
- Fjolåret blev ett bjärt och uppfriskande avbrott, låt vara att pjäsen som helhet var av annan karaktär. Nu känns det som Raseborgs sommarteater igen är tillbaka i den gamla tryggheten med ett mer schablonmässigt och förutsägbart uttryck som ofta bygger på välbekant symmetri.
Lovord får ändå huvudrollsinnehavarna, och alldeles speciellt klockringaren.
- Frågan är om inte Kim Snygg som tidigare setts i mer verbala och utagerande roller, nu genom sin genomgjutna och svåra gestaltning av den folkvalde narrkungen Quasimodo gör en av sina bästa rollinsatser. Risken för lyteskomik kunde föreligga, det blir inte fallet, skriver Camilla Lindberg.
Recensionerna i sin helhet på www.raseborg.org/ringarpress