En halv miljon har sett teater på Raseborg - VN 22.7
PRESSEN OM DJURGÅRDEN
Knorr med komplikationer - Kyrkpressen 16.7
Djurgården är en strålande rolig musikalisk fabel - Kirkkonummen Sanomat 8.7
Makten och ohärligheten - Hangötidningen 2.7
Valta ja kunniattomuus - Hangonlehti 2.7
Orwellin poliittinen satiiri edelleen ajankohtainen - Kemiönseudun Ilmoituslehti 2.7
Va e historia bra för? - Kimito Annonsblad 2.7
Vallankumous syö lapsensa - Salon Seudun Sanomat 30.6
Maktens färg är rosa - HBL 27.7
Tjo och tjim när djuren får makten - Västra Nyland 27.7
Lyckad Djurgårdspremiär - Radio Vega VN 26.6
Eläimet tekevät vallankumouksen Raaseporissa - Etelä-Uusimaa 24.6
Djuren tar makten på sommarteatern - Radio Vega VN 12.6
Djuren hårdtränar inför premiären - VN 12.6.
Eläimet tekevät vallankumouksen Raaseporin kesäteatterissa - SalonSS 11.6
En premiär att se fram emot - HT 25.5
PUBLIKRESPONS PÅ DJURGÅRDEN
Vad tyckte Du om föreställningen? Skicka gärna Dina åsikter till Raseborgs Sommarteater
Njöt verkligen av Djurgården
Underhållande sommarteater
Bra vågat att ta upp Orwell
Uppfriskande med annorlunda
Den var riktigt bra
Bra tolkat, fint spelat!
Hela ensemblen var toppen
Med ett stort leende inombords
Roligt och väl utfört
Utmärkt föreställning och bra pjäsval
Fantastisk prestation
Balans i naturen
Sååååå lyckat!
Helt Fantastix alltså
Miilos blogg - bilder från genrep 24.6
Läs också kommentarer på YLE Radio Vega Västnyland
BILDER PRESSBILDER SÅNGER FRÅN DJURGÅRDEN
PUBLIKRESPONS PÅ DJURGÅRDEN
Njöt verkligen av Djurgården
Jag njöt verkligen av torsdagens föreställning av Djurgården så tackar ännu för det :) Pjäsen skulle definitivt ha förtjänat mera publik. Soliga hälsningar;
Danielle Engström, epost 3.8
Underhållande sommarteater
Tack till Raseborgs Sommarteater för en underhållande kväll på Djurgården.
Eeva Mannerberg och Barbro Söderman, Helsingfors
SMS-insändare i Hufvudstadsbladet 29.7
Bra vågat att ta upp Orwell
I går besökte vi Raseborgs sommarteater. Som ung såg jag första och andra produktionen Kungen och Kristina 1966-1967 och Förräderiet 1971(som jag ännu anser vara en av de bästa produktionerna på Svenskfinlands största sommar tilja). För min del följde därefter många års uppehåll, men Grease (2000) och och framförallt Blodsbröder (2003) var riktiga fullträffar. 2003 gavs musiken till Blodsbröder ut på CD, och min då sexåriga dotter spelade och sjöng med i alla sånger resten av sommaren.
I år har Västnyländska Ungdomsringen satsat på Djurgården, en musikalisk fabel fritt efter George Orwells roman Animal Farm.
Ensemblen i år består till stor del av unga och ungdomar som inte har så stor scenvana. Variationer i framföranden förekommer, fastän några av ungdomarna i alla fall presterade riktigt bra. Dessutom består ensemblen i år, som också under tidigare år, av verkligt skickliga amatörskådisar som år ut och år in satsar all sin lediga tid på att verkställa sommarens storsatsning på Raseborg.
Pjäsvalet i år är något annorlunda än under de senare åren. Bra vågat, Orwells i grunden politiska budskap har mera kött på benen, är sakligare och avviker hälsosamt från ett visst "tramsande" under senare år. Sven Sid som (igen) registrerat pjäsen sade vid ett tillfälle att det hör till (allmänbildningen) att känna till Orwells budskap, och det har han sannerligen rätt i.
Tyvärr har det i år varit publikbortfall för teatern. Vädret kanske delvis bidrar till det. Kanske även litet det att folk i allmänhet inte känner till Orwell? Synd i så fall att man inte vågar sig på något nytt! Djurgården är långt ifrån det sämsta jag sett på Raseborgscenen under detta årtionde.
Susanne Kollin i sin blogg 21.7
Uppfriskande med annorlunda
Tack för en fin föreställning, och en speciell eloge till de små kycklingarna, som hurtigt bet ihop tänderna trots lite våta kläder. Det är uppfriskande, att ni vågar satsa på också annorlunda pjäser. Det är också roligt, att se era trotjänare stå på scenen år efter år, fastän några av dem tydligen bestämt sig för “pension” från Raseborg – och återväxten ser mera än lovande ut! Det är ett otroligt fint jobb ni gör, ett mycket tydligt bevis på att talkoandan och frivilligarbetet lever vidare I Svensk-Finland! I kväll på stugan kommer vi troligen att prata mera om de intryck var och en fick av årets pjäs – åtminstone de första reaktionerna var enbart positiva! Om vi inte “ses” på Medeltida –dagarna nu I helgen, så dyker vi garanterat upp igen på sommarteatern nästa år! En ca 30-årig familjetradition ger vi inte upp I första taget.
Karola Söderman, epost 10.7
Den var riktigt bra
Igår var jag på Raseborgs teatern Djurgården. Den var riktigt bra :D
O de va extra roligt för att jag träffade en gammal skolkamrat :)
Han flyttade efter 2:an. O guu va han had ändra! Blev sjukt förvånad! Ja kännde först nästan inte igen honom!!
Han spelade ett får. O var längst av alla får... :P
Sofia i sin blogg 9.7
Bra tolkat, fint spelat!
Dagens ros till alla som medverkar i årets Raseborgsspel. Bra tolkat, fint spelat!
Fyra som njöt i Västra Nyland 9.7
Hela ensemblen var toppen
Hjärtligt tack igen för trevlig föreställning som inte ens det lilla regnet kunde förstöra. Hela ensemblen var toppen och spelade jättebra! Vi njöt ...och kommer igen!
Ulla Förström, epost 5.7
Med ett stort leende inombords
Senast jag såg något stort på scen var Queen 1986. Ståpäls och tårar i ögonen när de började med “Tie Your Mother Down” Här om dagen var jag på Raseborgs sommarteater en helt annan upplevelse men med ett stort leende inombords gick man där i från och önskade att alla någon gång skulle få uppleva den goda stämningen och den fina underhållningen! Applåder och kepsen av till alla medverkande! 5 toasters!
Stefan Svedberg, blogg 2.7
Roligt och väl utfört
Igår var vi och tittade på Djurgården med familjen. Då jag fick höra att de skulle spela Djurgården var jag lite skeptisk. Boken är mycket bra, men hur kan man föra över detta till en musikal?
Det visade sig att man kan göra det riktigt väl. Pjäsen var rolig och välutförd. De hade lyckats göra temat aktuellt, samtidigt som bokens tema fanns där. Slutet var jag lite besviken på. Jag minns att det var det bästa i boken, så välskrivet och perfekt. Här kändes det lite klumpigt på något sätt, men, det går väl inte att jämföra en bok med en upplevelsen av en sommarteater...
Bra var den, i alla fall! Gå och se på den. Och, ta med blommor åt Zaida om ni gör det, så behöver hon inte plocka själv igen.
Jill i sin blogg 2.7
Utmärkt föreställning och bra pjäsval
Tack för en utmärkt föreställning!
Är imponerad av enormt arbete med översättningar o bearbetningar, skrivning av sånger, få repliker till de flesta skådespelare (bekant från julfestskådespelsskrivande i skolan!) osv!
Lagom mix av sånger o action.
Bra pjäsval, tänk att Orwell hade klarsynthet o mod att framföra dessa tankar så tidigt som han gjorde! Och det bör ju påminnas hela tiden om hur dessa "mänsklighetens välgörare" fungerar! Och hur folk i grupp fungerar!
Fast, hört i publiken (ung man) " Denhär pjäsen har ju inget nytt att komma med, det är ju så här det har varit!"
Astrid Lindström, epost 28.6
Fantastisk prestation
En ros för en fantastisk prestation - allt arbete bakom, runt och framför den fina
föreställningen på Raseborg.
Britta Idman, epost 28.6
Balans i naturen
Raseborgs Sommarteater hade premiär för årets pjäs Djurgården i torsdags, och jag hade nöjet att vara inbjuden. Igen en gång har gänget på Raseborg lyckats sätta upp en bra pjäs, med mycket sång och musik. Årets föreställning är åtminstone innehållsmässigt en av de bästa pjäser jag sett uppföras på vår sommarteater.
Man kan inte annat än både häpna och förfäras av den beskrivning av vad allt galet, ont och elakt vi människor kan hitta på. När det framförs som en satir där djuren tagit människornas plats blir berättelsen mycket allmängiltig. Anmärkningsvärt är att George Orwell skrev texten så tidigt som 1943-44, mitt under brinnande krig, och hur klart han redan då såg att alla totalitära system är av ondo. För det flesta var det då klart vilka fasor det nazistiska systemet förorsakat, men Orwell såg också vilket elände det kommunistiska samhällssystemet t.ex. i vårt östra grannland skulle leda till.
Dramatiseringen var lyckad också på så sätt att man hade lyckets få med en hel del "fenomen" från vår tid och vårt land, allt från sms-meddelanden till EU-granskningar, som skrämmande nog passade in i helheten.
Thomas Blomqvist, riksdagsman SFP, i kolumn i Västra Nyland 27.6
Sååååå lyckat!
Var på premiären o det var sååååå lyckat! första gången jag va på sommarteater faktist o jag kommer definitivt att gå igen. rekommenderar!
Millas kommentar i Radio Vega Västnyland 26.6
Helt Fantastix alltså
En bra och trevlig föreställning. Se den gärna alla. Helt Fantastix alltså.
Fantastix i kommentar Radio Vega Västnyland 26.6
Vad tyckte Du om föreställningen? Skicka gärna Dina åsikter till Raseborgs Sommarteater
PRESSEN OM DJURGÅRDEN
En halv miljon har sett teater på Raseborg
I 40 år har Raseborgs sommarteater hållit föreställningar vid Raseborgs ruin i Snappertuna. I söndags nåddes en milstolpe: den totala publiksiffran uppgick till 500 000.– Eftersom det inte går att säga vem den 500 000:de besökaren är drog vi lott bland alla i publiken, säger producent Jan Lindroos.
Johanna Karlsson från Helsingfors som vann får se teater på Raseborg gratis i tio år framöver.
Dessutom fick hon ett diplom med texten: ”Alla gäster är jämlika, men den del gäster är mer jämlika än andra”.
Årets pjäs Djurgården hade svårt att hitta sin publik i början. Men den gångna veckans föreställningar har fått ett otroligt fint gensvar från publiken, säger Lindroos, själv jubilar i år: han medverkade i sommarteatern första gången för 20 år sedan.
– Till en början hade folk svårt att sätta fingret på vilken typ av pjäs det här är, den passar inte inom en begränsad genre. Så är det alltid då man framför något som är lite nyskapande och annorlunda.
Brända kulisser engagerade
Han förutspår att publiksiffran för i år landar någonstans mellan 10 000 och 15 000.
– Om vi något år inte kommer upp i 10 000 så tycker många det är dåligt. Men man ska tänka på att andra finlandssvenska sommarteatrar sällan har mer än 1000-2000 personer i publiken per sommar.
Alla tiders publikrekord nådde man med The Sound of Music 1993. 20 000 såg pjäsen.
– Det var helt otroligt och det kommer vi aldrig att slå, säger Lindroos.
Den dramatiska branden som inträffade strax före premiären hade enligt Lindroos en stor roll i det årets framgång.
– Visst var det en bra uppsättning också. Men det som skulle varit en rätt välputsad familjepjäs blev betydligt tuffare av röklukten som låg kvar och de brända ruinerna vi plötsligt hade att visa upp. Folk visade stor sympati och branden väckte uppmärksamhet i hela landet. Då hade vi en publik på över 1 000 per föreställning.
Få regniga föreställningar
Hur stor publiken blir på en pjäs beror i första hand på hur känd den är, menar Lindroos.
– Känd innebär i dag att den har filmatiserats. Så var det inte för 20 år sedan.
Visst finns det en skara som ser sommarteatern varje år oberoende av pjäs.
– Men de är färre än man skulle tro, 3 000-4 000.
En annan faktor som spelar in i viss mån är vädret, men inte heller det i så hög grad som man skulle kunna tro.
– Dessutom är det för det mesta varmt på kvällarna i juli. Per säsong brukar vi bara ha en eller två föreställningar med riktigt dåligt väder.
Det som däremot är ett gissel för sommarteatrar och andra arrangemang är väderprognoserna.
– De är så inexakta och stämmer ofta inte ens, men folk följer dem ändå. Jag tycker det borde höra till finländarnas mänskliga grundrättigheter att få ordentliga väderleksrapporter. Sådana finns ju, men inte i massmedia.
ULRIKA LINDBLAD i tidningen Västra Nyland 22.7
ulrika.lindblad@vastranyland.fi
Knorr med komplikationer
Mänskans maktbehov tar sig ibland djuriska uttryck. I George Orwells Djurfarmen (1945) är det djuren som beter sig både svinaktigt och fåraktigt. I den djuriska revolutionen är det grisarna Napoleon och Snöboll som leder upproret. I efterkrigstidens Europa var det ganska uppenbart att Orwell syftade på Trotskij och Stalin.
I dag går tankarna kasnke till Obama och Putin, säger Jan Lindroos som dramatiserat Orwells klassiker för Raseborgs sommarteater.
- Diktatorerna finns hela tiden runt omkring oss. Och här i Raseborg tyckte vi att det blev ett visst demokratiunderskott när kommunerna slogs samman. Problematiken är ständigt aktuell, den får bara nya namn.
Frågan är hur lyckat det är att svara på sommarteaterpublikens behov av lättsam underhållning med budskap om demokrati och solidaritet och den uppenbara risken för maktmissbruk. I Raseborgs version har Djurfarmen blivit Djurgården och innehållet lättats upp med att antal tidsbundna mänskliga inslag. Föreställningen får rent farsaktiga drag när den franskknorrande EU-inspektören brummar in på farmen på sin vespa. Musikinslagen är legio och när Internationalen, eller rättare sagt Interanimalen, tonar ut över publiken får man lust att nynna med. Men just då ändras tongången och en uppmärksam förvirring uppstår.
Ett fyrtiotal mänskliga djur i alla åldrar gör allt för att hålla historien levande. Scenografi och dräkter skapar den rätta stämningen, men skådespelarinsatserna är något ojämna. Pjäsen hade dessutom kunnat vara lite kortare och "tätare". Och som publik är det till fördel om man anländer till spelplatsen med bara små förhoppningar om harmlös underhållning. Den i sommarteatersammanhang så vanliga till ingenting förpliktande underhållningen kan, i bästa fall, engagera djupare skikt i hjärna och hjärta.
I bästa fall.
Mao Lindholm i Kyrkpressen 16.7
Djurgården är en strålande rolig musikalisk fabel
Raseborgsteatern har i sommar satsat på stort. En härligt roande och underhållande pjäs fritt översatt efter George Orwells roman Animal Farm från 1944. Handlingen passar precis in i dagens bild och är som gjord för Raseborgsscenen.
Tänk att tankeställningar och handlingar framträder så mycket enklare och mera övertygande i djurtappning än vad den gör i en mänskogestalt.
Dramatiseringen är allt igenom lyckad, likaså regin, musiken, scenografin och
koreografin. Raseborgsteatergäng visar igen prov på stort kunnande och skicklighet.
Många små barn finns också med på scenen, det bör dock påpekas att Djurgården
inte är en barnpjäs, det är en fartfylld lekfullt träffande politisk satir kryddad med sång, musik och dans.
Den bygger på Animalismens sju lagar. Det mest bevingade uttrycket som Orwell har myntat i Djurgården är förstås åsnan Benjamins sarkastiska yttrande: Alla djur är jämlika, men endel är mer jämlika än andra. Uttrycket kommer från det sjunde och sista budet i animalismens oföränderliga lag, som djuren efter revolutionen spikar upp på väggen till stora ladan.
Missa inte pjäsen, den är roligt tolkad, lätt att förstå också för finskspråkiga och mycket underhållande.
Djurgården är regisserad av Sven Sid, producent och konstnärlig ledare Jan Lindroos,
kapellmästare och arrangemang Teddy Granroth, scenografi Hanne Horte-Garner, koreografi Annatuuli Saine, kostymdesign Anna Idman, dräktsömnad Kerstin Lindgren m.fl., ljusdesign, teknik, el. Robban Sederholm, ljudtekniker Jesper Söderström och Niklas Enberg, scenmästare Kim Snygg.
GUNVOR WESTRÉN-DOLL i Kirkkonummen Sanomat 8.7
Makten och ohärligheten
Nu har Raseborgs sommarteater tagit itu med George Orwells Djurfarmen I Sven Sids regi och i Jan Lindroos dramatisering. Problematiken från 1945 kan idag tillämpas på det mesta i vårt samhälle, texten är alltså högaktuell också i denna dag.
Inte kan man påstå att Djurgården skulle vara det mest typiska pjäsvalet för en sommarteater, men varför inte? Visst måste man också väcka, röra och beröra, men pekpinnarna får inte vara alltför tydliga.
Kampanda
Finns det någon annan melodi som är så uppmuntrande och drivande som Internationalen – Interanimalen? Det tror jag knappast och därför är det nog i avsnitten med just den det verkligen tar sig i föreställningen fart- och flyktmässigt. En melodi som tilltalar mig i hög grad är Teddy Granroths och Christoffer Westerlunds Tänkesång.
Illusoriskt
Anna Idman har med små och diskreta medel fått fram illusionen av olika djur med olika färger i klädvalet och små fiffiga tillbehör som skoplaggen. Scenografin signerad Hanne Horte-Garner är just lagom. De härligt överdrivna människokrypen är på pricken smaklösa till den fason.
Strålande
Christoffer Westerlund ja, vad vore föreställningen utan honom? Mycket tråkigare är svaret. Han är helt fenomenal att locka publiken med sig antingen som Snöboll, helt blåst EU-inspektör eller mera anonym varelse i skocken. Hans förmåga till inlevelse är inte av denna världen.
Miau
Ibland var det litet svårt att följa med skeendet på scenen för mig, blicken gick hela tiden till taken där Jenny Lindroos underbara välkostymerade Kissekatt huserade och mumlade för sig själv. Jag skall inte skriva att vad månde bliva av denna flicka i framtiden. Jag tror mig veta att teater – uppträdande – i någon form kommer att bli hennes gebit. Hon kommer säkert inte att kasta bort sin begåvning. Jag tror inte jag varit så här lyrisk sedan jag för första gången såg Alma Pöysti uppträda.
Lyckat
Skönsång hör till sommarteater och det bjöds vi på av Catrine Krusberg, den ena av de två förtjusande hästdamerna. Det var inte bara ett nöje att lyssna till henne, det var en stor förmån. Tack!
Kåre Collin som arbetshingsten Brunte är helt rörande och gör en gedigen genomtänkt tolkning av sin roll. Unga Vilhelm Lindroos och John Voutila som vakthundar är helt inne på linjen göra-och-inte-tänka. Lindroos är dessutom övertygande som korpen Moses.
Svinet Janne Gustafsson skildrar övertygande hur makten inte bara berusar utan hur den också åstadkommer psykiska förändringar. Barbro Backman som svinet Skrikhals gör just det som namnet antyder – på ett överdrivet sätt. Vi fattar med mindre!
Ju mer vi är tillsammans
Något jag uppskattar mycket är att de ”äldre” aktörerna hela tiden hjälper och ser till de yngre inte så rutinerade. Det är ju tillsammans man arbetar och då tar man ansvar för den andra. Detta har jag med glädje kunnat följa många år. Raseborgs sommarteater är att gratulera till årets giv, som ger mycket att tänka på – kanske inte säga högt i staden med samma namn som teatern. Frågan är fri, sade redan Peter Snagg.
Jag har också en fråga som kanske mera är en önskan. Hur skulle det vara att taga upp Benedict Zilliacus Åttan utökad och kompletterad med sånger och visor av Bengt Ahlfors? Den skulle väl sitta bra.
Birgit Brunow i Hangötidningen 2.7
Valta ja kunniattomuus
Raseborgs Sommarteater on ottanut esittääkseen Jan Lindroosin dramatisoinnin Djurgården (Eläintila), joka pohjautuu George Orwellin romaanin Animal Farm (Eläinten farmi). Näytelmän on ohjannut Sven Sid. Vuodelta 1945 olevaa problematiikkaa voitaneen löytää nykypäivän yhteiskunnastammekin; teksti on siis hyvin ajankohtainen tänäkin päivänä. Eihän Djurgårdenia voida väittää olevan kaikkein tyypillisintä kesäteatteriohjelmistoa, mutta miksei? Kyllähän kesäteatterinkin pitää herättää, liikuttaa ja kosketella, mutta ei liian selvästi osoittaen.
Taisteluhenkeä
Löytyykö mitään toista yhtä kannustavaa ja henkeä nostattavaa sävellystä kuin ”Internationaali-Interanimaali” (Työn orjat sorron yöstä nouskaa...)? En uskoisi. Siksi sen sävyttämät kohtaukset antavat esitykselle vauhtia ja nostoa. Pidän myös kovasti Teddy Granrothin ja Christoffer Westerlundin mietelaulusta.
Osuvaa
Anna Idman on pienin ja todentuntuisin keinoin luonut eri eläinten mielikuvia; hän käyttää erivärisiä vaatteita ja overlia tykötarpeita, kuten sorkan tai räpylänmallisia ”jalkineita”. Hanne Horte-Garnerin senografia osuu naulan kantaan. Eläintilat ovat karsean ahtaita, kuten eläintuotannossamme konsanaan.
Loistavaa
Christoffer Westerlund , mitähän esitys olisi ilman häntä? Paljon ikävämpi. Hänen kykynsä kiinnittää yleisön huomion itseensä, joko Lumipallosikana, täysin hassuna EU-tarkastajana tai yhtenä lampaana laumassa on aivan uskomaton. Hänen eläytymiskykynsä on toista maata.
Miau
Välillä minun oli hieman vaikea seurata näyttämön tapahtumia; katseeni kiinnittyi koko ajan kattoon, jossa Jenny Lindroosin kissa ihanassa puvussaan asusti itsekseen mumisten. On ihanaa, että on olemassa eläimiä, jotka eivät ole laumaeläimiä vaan ajattelevat omilla aivoillaan. En aio ennustaa, mitä tästä tytöstä tulevaisuudessa kehkeytyy. Uskon tietäväni, että teatteri – tai ainakin jonkinlainen esiintymiseen liittyvä ammatti – tule olemaan hänen alansa. Hän ei varmaan jätä lahjojaan hyödyntämättä. En usko olleeni näin lyyrinen sitten sen kerran, kun ensimmäistä kertaa näin Alma Pöystin näyttämöllä.
Onnistuivat
Kaunis laulaminen kuuluu kesäteatteriin. Sitä tarjosi meille Catrine Krusberg, toinen viehättävistä hevostammoista. Hänen laulunsa kuunteleminen ei ollut vain mukavaa, se oli suuri etuoikeus. Barbro Backman, joka esittää Skrikhals-sika (Kilju) toimii nimensä veroisesti – liiankin kanssa. Kyllä me vähemmälläkin huutamisella ymmärrämme.
Mitä enemmän olemme yhdessä
Eräs asia jota minä arvostan on, että ”vanhemmat” näyttelijät koko ajan avustavat vähemmän rutinoituja ja katsovat heidänkin peräänsä. Yhdessä työskenneltäessähän se esitys syntyy ja toisesta kannetaan huolta. Tätä olen ilolla seuraillut monen vuoden ajan. Raseborgs Sommarteateria voidaan onnitella tämän kesän näytelmävalinnastaan. Se antaa ajattelemisen aihetta – ajatuksia, joita ehkä ei kannata lausua ääneen kaupungissa, jolla on sama nimi kuin teatterilla.
”Frågan är fri” (sen kun kyselet) sanoi aikanaan suomenruotsalainen Peter Snagg-nimellä esiintyvä radiojulkkis. Minullakin on kysymys, joka ehkä pikemminkin on toivomus. Miten olisi esittää Benedict Zilliacuksen Åttan laajennettuna ja täydennetynä Bengt Ahlforsin lauluilla? Eiköhän se sopisi Raseborgs sommarteaterille?
Birgit Brunow Hangonlehti 2.7
Orwellin poliittinen satiiri edelleen ajankohtainen
Raseborgs Sommarteater (Raaseporin kesäteatteri) ei kaihda haasteita. Tämä mamme suurin ruotsinkielinen ulkoilmateatteri on vuosien varrella tuottanut mitä erilaisempia produktioita koko perheen näytelmistä musikaaleihin, historiallisista näytelmistä poliittiseen teatteriin.
Jotkut harrastajanäyttelijät ovat jopa kymmeniä vuosia uhranneet kesänsä näytellen Raaseporin raunioiden kupeella olevalla lavalla satoi, ukkosti tai paistoi; he ovat jo melkein ammattilaisia.
Tämän kesän näytelmäksi on valittu Jan Lindroosin dramatisointi George Orwellin kuuluisasta Animal Farmista, joka länsiuusimaalaisessa versiossaan on nimetty "Djurgården":iksi. Monien mielestä kirja kuuluu 1900-luvun tärkeimpiin: ilmestyttyään heti sodan päätyttyä (sitä ei uskallettu julkaista sodan aikana, koska Neuvostoliitto taisteli länsimaitten kanssa natseja vastaan!) siitä tuli bestselleri. Jotkut ehkä muistavat 2000-luvulla meidänkin televisiossa esitetyn perhe-elokuvaksi muokatun animaation.
Raseborgs sommarteaterin versio ei ole mikään lastennäytelmä; se kertoo julmista tapahtumista, toki sadun keinoin - mikään muu tapa ei olisikaan mahdollinen. Taustatodellisuus on niin hirveä.
Maatilan eläimet nouseva kapinaan, heittävät viinalle person isännän ulos ja ottavat itse hoitaakseen maatilan. Eläimistä älykkäimmät, siat, ottavat ohjakset yhteisistä pelisäännöistä ja kaikki uurastavat paremman tulevaisuuden puolesta. Pikkuhiljaa kaunis unelma alkaa säröillä. Lopuksi siitä tuleekin painajainen...
Näyttelijöitä on niin monta, ettei kannata luetella kaikkia lostavia suorituksia. Lapsinäyttelijätkin tekevät hyvää työtä. Sven Sidin ohjauksen pääpaino on asetettu kehon kielelle ja mimiikkaan. Puvustus (Anna Idman) on oivallisen viitteellistä: kaikki eläimet esiintyvät haalareissa. Vain haalarien värit vaihtelevat ja tämän lisäksi erimalliset irtokorvat ja sorkat, kaviot tai siipikarjan jalat kertovat, mitä eläintä esitetään.
Musiikin avulla, (Teddy Granrothin yhtye The Roosters!) alleviivatan tarinan tärkeitä pointteja. Lisäksi revyymäinen sekoitus tuttuja sävelmiä lisää huumoria ja komiikkaa, jota dramatisointi on pullollaan hirveästä pohjatarinasta huolimatta. Djurfarmenhan on purevaa satiiria, joka ei myöskään vältä tämän päivän ajakohtaisia huolenaiheita. Kannattaa olla valppaana, jotta ehtisi hoksata viittauksia nykypäivän tapahtumiin!
Lisättäköön vielä joukko scenograafisia (Hanne Horte-Garner) oivalluksia ja mielettömän hauskoja yllätyksiä, puhumattakaan tansseista (Annatuuli Saine) ja voimme lämpimästi suositella esitystä suomenkielisillekin. Onhan sitä jo vuosia kuultu suomea puhuttavan Raaseporin kesäteatterin yleisön keskuudessa.
Ingrid Sandman i Kemiönseudun Ilmoituslehti 2.7
Va e historia bra för?
Det som hände när farmor var barn - det kunde lika bra ha hänt på medeltiden? För Facebook och Twittergenerationen är visst allt som har inträffat för mer än tio år sedan forntid.
För en vecka sedan hade Raseborgs Sommarteater premiär på Djurgården. "Den musikaliska fabeln" som man har valt att benämna Jan Lindroos dramatisering av George Orwells världsberömda 40-talssatir baserar sig på Stalintidens Sobjetunionen. Samtidigt är berättelsen tyvärr obehagligt tidlös och har minsann inte förlorat sin aktualitet i dagens värld.
För den som inte känner till storyn ens från den datoranimerade familjefilmen från 2000-talet kan berättas, att det handlar om en bondgård där djuren gör uppror och fördriver bonden.
Grisarna är intelligentast och tar så småningom makten över de andra djuren med den påföljden att den vackra drömmen om en drägligare tillvaro alltmer förvandlas till en mardröm. Men grisarna blir alltmer lika den gamla husbonden och börjar fraternisera med människor med näsa för affärer!
Orwells bok var så pass hett stoff att ingen ville ge ut den mitt under brinnande krig 1944 (alltså: vi talar om andra världskriget då ryssarna var bundsförvanter till alla dem som kämpade mot Hitlers Tyskland). För att alls kunna berätta om Stalins diktatur tar Orwell till ett klassiskt knep: han skriver en fabel (djurberättelse) där djuren bär sig åt som människor.
Raseborgsföreställningen handlar alltså om riktigt ruskiga företeelser. Men publiken får sig otaliga skratt. Och det bör sägas: man behöver inte ens ha en aning om vad det egentligen anspelas på; man ha behållning av spektaklet ändå.
Dramatiseringen tar sig stora friheter i förhållande till boken och man har t.o.m. ännu under inövningsskedet nappat tag i detaljer ur dagsaktuell politik i Finland. Det gäller att ha ögon och öron på skaft så man inte missar roligheterna/roisigheterna! Notera t.ex. säckarna med GMO och öronmärkena! Njut av den franske EU-inspektörens spexeri! Och gården, den ligger uppenbarligen i Västnyland.
Huvudrollerna är i händerna på skådisar som är vana att stå på Raseborgsscenen. Man vet att de sjunger bra och klarar skådespelartekniskt knepiga utmaningar - t.ex. husdjurens kroppsspråk - med glans. Till all lycka gav den enkla kostymeringen (design Anna Idman) och enbart antydda maskeringen mimiken en jättechans. Vi har sett mer än nog av mumintrollskostymer!
Man glömmer aldrig Kim Snyggs fårmimik - att spela får i flock är ju verkligt tacksamt , Kåre Collins trogna arbetshäst och Janne Gustafssons despotgalt Napoleon. Vakthundarna, Vilhelm Lindroos och John Voutila är också väldigt övertygande. Många unga skådisar har i år fått vara med; det finns ju många slags stora och små djur på en bondgård. Noteras, att också de yngsta behärskar en sak som amatörer brukar behöva uppmärksammas på: stumt spel när de inte är i fokus. Sven Sid har lyckats i regiuppdraget.
Teddy Granroths orkester - påpassligt nog kallad The Roosters - har i år en viktig roll. Musiken bidrar till komiken med snudd på revygrepp: en vitsig blandning med blinkningar åt olika håll och tider. De viktigaste sångtexterna finns i programhäftet. Av koregrafierna imponerade Marika Kaksonens lilla "48 hårband" mest; inte lätt att ge illusion av en häst i rörelse!
Produktionen är genomtänkt. Varje detalj har betydelse, som Napoleons jonglerande med den rosa bollen (minns nån Charlie Chaplin i Diktatorn?).
Notera fru presidenten med rejäl handväska i slutscenen! Och greppet att alla djuren i finalen tar av sig sina öron: då förstärks ju insikten att det faktiskt handlar om oss människor.
Vi låter bli att avslöja vissa höjdpunkter och fyndiga överraskningar. Se i stället föreställningen! Den spelas fram till 1 augusti.
Ingrid Sandman i Kimito Annonsblad 2.7
Vallankumous syö lapsensa
Kuolema Johanssonille, huutaa kartanon karjakunta ja tästä lähtee liikkeelle Djurgårdenin draama, komedia ja poliittinen palopuhe. Johansson on maatilan isäntä joka juopottele ja piiskaa elukoitaan ja joka sitten ajetaan ranchiltaan maanpakoon.
Eläimet nousevat kumoukseen, kaappaavat vallan itselleen - ja lopulta tuhovat itse oman unelmansa.
Raaseporin kesäteatteri on lähtenyt työstämään verratain haasteellista lähdetekstiä, sillä George Orwellin faabelin keinolla leikittelevästä mutta kuolemanvakavasta Eläinten vallankumouksesta ei tule ensinmäisenä mieleen kepeä kesäillan komedia maalaisnäyttämöllä. Vallankaan siitä ei tule mieleen musikaali, mutta ihmeen kauniisti Orwellin klassikko taipuu Jan Lindroosin dramatisoimana keskikevyeksi musiikkinäytelmäksi.
Laulussa ja tanssissa on perinteisesti Raaseporin kesäteatterin ydinosaaminen, kuten viimevuotinen Ringaren i Notre Dame vastaanpanemattomasti osoitti. Djurgården ei ole samanlainen monumentaalikokemus kuin Ringaren, mutta erittäin huolellisesti ja paikoin kekseliäästikin toteutettu tulkinta klassisesta proosateoksesta.
Vaika Lindroos ja ohjaaja Sven Sid ovat tuoneet tarinaan komediallisia piirteitä, onnistuu Raaseporin Djurgården säilyttämään alkuperäistekstin vakavan pohjavireen. George Orwell kirjoitti eläinsatunsa pisteliääksi kommentiksi Stalinin diktatuurista. Laajemmassa perspektiivissä sen voi nähdä hätähuutona sosialismin vaaroista, vallankumouksesta joka väistämättä syö omat lapsensa.
Eläinten vallankeikaus alkaa toiveikkaana yrityksenä vapautta maatilan tuotantoeläimet ihmisen kahleista. Joukkoa johtaa älykäs Snöboll-sika, jolla on suuria suunnitelmia eläinten elämän helpottamiseksi.
Pian Snöboll kuitenkin syrjäytetään, tapetaan ja mustamaalataan. Napoleon-sika ottaa johtajuuden itselleen ja pitää sen hallussaan väkivallan ja historian vääristelyn keinoin.
Rinnastus Stalinin ajan Neuvostoliittoon ja kommunismiin yleensä on ilmeinen. Napoleon esikuntineen muuttaa asumaan maanviljelijä Johanssonin kartanoon, alkaa kulkea kahdella jalalla, pukeutuu ihmisten vaatteisiin ja pian siat ovat ihmisiä. Lopulta ihmiset ovat sikoja Napoleonin kestitessä lipevää ministeriä ja punatukkaista naispresidenttiä irvokkaassa mässäilyjuhlissa.
Silloin Djurgården ei ole enää Djurgården vaan Herrgården, kuten ennen vallankumousta. Kaikki eläimet ovat tasa-arvoisia mutta jotkut elikot ovat kuitenkin tasa-arvoisempia kuin toiset, kuuluu tarinan ja tosielämän surullinen johtopäätös.
Raaseporin näyttämöä hallitsee Christoffer Westerlundin ilmeikäs näytteleminen yhtä lailla pienissä kuin suurissakin rooleissa. Hänen Snöboll-monologinsa tavoittaa hienosti Orwellin vallankumouksen alkuperäisen optimismin ja hänen eleensä yhtenä tahdottomasti määkivänä lammaslauman jäsenenä todistaa yksilön vaatimattomasta asemasta totalitaarisessa järjestelmässä.
Jan-Erik Gustafsson tekee ”Stalininsa” taiten arvaamattomana Napoleonina, joka korvaa puutteellisen älykapasiteettinsa pelottelulla. Hänen hännystelijäänsä ja virallista asioiden vääristelijää esittää Barbro Backman rehevin koomillisin keinoin.
Tommi Aitio, Salon Seudun Sanomat 30.6
Maktens färg är rosa
Vilka konnotationer har George Orwells 40-talsdystopi Djurfarmen i dag? Man har ju glatt och oreflekterat omfamnat den som antikommunistiskt manifest. I dag kunde den rikta sig mot rövarkapitalismen - eller skaka av sig allegorin och operera mer bokstavligt. Mycket av det berättelsens djur har på hjärtat hittas ju på djurrättsaktivisternas agenda.Svenska Teatern satte upp Djurfarmen 1969, tätt in till Sovjets invasion av Tjeckoslovakien. Där hade Sven Sid, som nu regisserar på Raseborg, en huvudroll. I slutet av 1990-talet var den aktuell på Tryckeriteatern i Karis, då som nu i bearbetning av Jan Lindroos.
Djurgården heter pjäsen i Raseborgs version. Den utspelar sig på en bondgård man skulle kunna känna igen som finländsk, om man bortser från att djurhållningen i dag är monokulturell. Men här behövs får, höns, hästar kor och grisar för att historien ska löpa.
Hur arterna är förverkligade på scenen är också föreställningens trumfkort. De uppträder i skockar eller arbetsteam, men syns också, där det behövs, som individer. Aktörerna lyfter varandra och har stöd i Anna Idmans kostymlösningar. Alla djur har overall (de är ju arbetare!) anpassade efter sin egen art. Grisarna bär givetvis rosa - en färg som maktens män inte ogärna väljer på skjortan.
Grymma bonden Johansson (Hans Ahlfors, med en slapp kutryggighet som prickar in förfallet) övermannas och grisarna tar vid. Grisen Snöboll, både visionär och handlingskraftig, får liv i alla fyrbenta och fjäderfän. Christoffer Westerlund gör en stilig scenprestation - han kan få ur sig argumenteringen så den sitter - och det gör också Janne Gustafsson och Barbro Backman som svinen Napoleon och Skrikhals, som i andra akt har utmanövrerat Snöboll och upprättat skräckvälde. Vägen dit är dramaturgiskt tät och scenerna ligger långt ifrån den ordinära på sommarrepertoaren. Men det är ganska skönt att bli upprörd på en sommarteaterpremiär.
Andra akten har - kanske som väntat - lite problem med att hålla orwelluppdateringen på spåret. Diktatorer i dager inte nödvändigtvis ut som Mussolini. De kanske kör med välkamouflerade underleverantörer i stället. Kan de i sin tur se ut som representanter för våra regeringspartier? Vissa scener indikerar det, fast de är - med flit - inte alltför artikulerade. En stark kritik mot förhållanden i dagens Finland glimtar i alla fall fram.
Sångerna är fulla av allusioner och citat: Internationalen, Brecht, Sound of Music, Michael Jackson... Dramat förlorar ibland på att man hanterar dem som i en musikal: också skurkarna får vara med när man sjunger unisont. Men sången kan bli mer än nummer. Och fast det är bara bra att en sommarpjäs för en gångs skull håller sig borta från romantiken kan man utnämna kärlekssången Min älskling går på fyra ben till föreställningens vackraste. Den framförs av Catrine Krusberg, karismatisk häst.
ANN-CHRISTINE SNICKARS i Hufvudstadsbladet 27.6
Tjo och tjim när djuren får makten
Grisar, åsnor, hästar, får och hönor. Massor med sång och en och annan explosion. Allt i en salig blandning på en och samma scen. Pjäsen som bygger på boken Djurfarmen av George Orwell flirtar inte med svulstiga visuella dekorer eller stark kärleksdramatik. Däremot sätter pjäsen som är en spegling av samhället och politiken, effektivt fingret på många dagsaktuella teman.I år spelas pjäsen Djurgården på Raseborgs sommarteater. Det är en musikalisk fabel baserad på George Orwells satiriska bok Djurfarmen. Den utkom år 1945 och var redan då starkt politiskt laddad. Sovjetunionen kritiserades hårt och boken väckte stor uppmärksamhet.
Premiärvädret var det bästa tänkbara, men i jämförelse med tidigare premiärer var det utan tvivel mera tunnsått i bänkraderna i år.
Kanske hänger det ihop med att årets pjäs inte har samma höga igenkänningsfaktor som många tidigare stora musikaler haft. Publiken avvaktar lite.
Drömmen om Sockerberget
Handlingen utspelar sig på en bondgård där de förtryckta djuren bestämmer sig för att göra uppror mot människorna och sin husbonde. Till en början går allting bra. Hoppet om frihet, jämlikhet och broderskap hägrar. Nya regler stiftas, alla jublar. Ingen är förmer än någon annan. Man inleder ett samhällsbygge enligt animalismens principer.
De gamla skall tas om hand, folket skall bildas enlig devisen om att kunskap är makt. Bondgården skall effektiveras och nya energiformer tas i bruk, till exempel vindmöllor och metangas. Djuren är hänförda. Någonting liknande har de aldrig hört talas om.
Men som i alla platta organisationer utan ett starkt ledarskap föds snart självutnämnda ledare. Ekorrhjulet är i gång igen med klickbildningar, nya partbildningar, diktatur och nya former av förtryck. De som försöker hävda sig mot maktstrukturer straffas med sanktioner. Jobba hårdare! Och man jobbar, tills man stupar. Hoppets låga tynar. Vad det kanske ändå bättre förr?
Inte bara underhållning
Onekligen kan man hitta många paralleller till dagens samhällsutveckling. Tiderna har förändrats, men inte människans inneboende karaktär. Det kan man konstatera ett drygt halvt sekel efter att boken skrevs.
Det är kanske här som är pjäsens största förtjänst ligger. Den bjuder till eftertanke och reflektion och är lite mer än några timmars underhållning i vacker sommarmiljö.
I år bjuder man inte på en föreställning som smickrar det visuella sinnet genom överdådig dekor eller präktiga kostymer. Dekoren hålls på en låg nivå och de mesta utspelar sig på golvnivå.
Variationerna i själva upplägget är påfallande små, åtminstone i den första akten som bitvis känns rentav enformig. Andra akten bjuder sedan på betydligt fler öronbedövande överraskningar och även några riktigt täta scenavsnitt.
Skådespelare med växtkraft
I enlighet med pjäsens tematik framträder inga radarpar och enskilda rollgestalter som glänser över de andra. Det hindrar inte att många enskilda skådespelare ändå sticker ut.
Bland dem kan nämnas Jenny Lindroos som i egenskap av en lismande katt, gör en betydligt större skådespelarinsats än vad hennes rollfigur skulle kräva. Här finns växtkraft och potential till betydligt större roller i fortsättningen.
Kåre Collin, den saktmodiga, fogliga och duktiga arbetshingsten Brunte väcker tillsammans med den skönsjungande Blenda (Catrine Krusberg) starka sympatier.
Christoffer Westerlund som hade en framträdande roll i Underbara herrar i hatt är glädjande nog tillbaka. Hans goda mimik, kroppsspråk och förmåga till inlevelse i de olika djurkaraktärerna ger stadga åt hela föreställningen. Hans framträdande som EU-inspektör på bondgården hör till kvällens höjdpunkter.
Hönan Agda (Anna Forsman) och åsnan Benjamin (Göran Wadenström), svinet Skrikhals (Barbro Backman), och bondmoran Sini Mielonen går heller inte obemärkta förbi.
Mycket nyskriven musik
Under största tiden av föreställningen befinner sig alla djuren på scenen samtidigt. Det är kor, gnäggande hästar, bräkande får, pigga hönor och söta små kycklingar.
När pjäsen börjar är skådespelarna ivriga att med läten och gester identifiera sig med sin djurroll. Svårigheten ligger i att orka hålla ångan uppe ända till pjäsens slut. Djuren blir alltmer människolika. Det är bara de yttre attributen i form av svinöron och annan klädsel som vittnar om djurtillhörigheten.
Transformeringen mot det mänskliga är i och för sig ett medvetet drag, samtidigt som det bidrar till en tidvis lite trött helhet. Den förstärks av bitvis långa monologer, där sufflören i första akten tyvärr får en rätt framträdande roll. Föreställningen är rik på musikaliska inslag, många soloframträdanden och därtill många njutningsfulla musik- och dansuppträdanden. Många av sångerna är nyskrivna och för de förtjänstfulla initiativen står bland andra Jan Lindroos och Teddy Granroth.
Pjäsen har omarbetats och är delvis också lokalt förankrad. Den stämmer till eftertanke och sätter effektivt fokus på många dagsaktuella fenomen. Det kan handla om recessionen, EU-direktiv, hållbar energiutveckling och vikten av ett värdigt åldrande efter ett fullgjort livsverk.
CAMILLA LINDBERG i Västra Nyland 27.6
Lyckad Djurgårdspremiär
I strålande solsken avnjöt publiken premiären av Raseborgs sommarteater Djurgården.Premiären av sommarteatern stötte på ett tekniskt problem när Snappertuna drabbades av strömavbrott. Trots det fortsatte skådespelarna tappert sjunga och efter några minuter var problemet åtgärdat.
- Jag är stolt över skådespelarna, säger regissör Sven Sid. Det är ett stort maskineri och jag är jättenöjd med allt.
I pjäsen förekom mycket spänning i form av skottlossning och explosion, träsvanar som åkte över publiken på linor och olika slags fordon som till exempel en skoter som körde in på scenen. Pjäsen baserar sig på George Orwells roman Animal Farm.
Lyssna på premiärkommentarer i Radio Vega Västnyland
Eläimet tekevät vallankumouksen Raaseporissa
Eläimet tekevät vallankumouksen Raaseporin kesäteatterissa tänä vuonna. Ulkoilmanäyttämölle tehdään musiikkiteatteriversio George Orwellin kuuluisasta samannimisestä teoksesta.Eläinten vallankumouksen alkuperäinen nimi on Animal Farm, Raaseporissa ruotsinkielinen näytelmä kulkee nimellä Djurgården.
Tarina kertoo siitä kuinka kotieläimet, siat etunenässä, ottavat vallan eräällä maatilalla ja hätistävät matkoihinsa kiusanhenkensä - ihmisen. Ilo murtuu pian viiltävään, ihmisten maailmastakin tuttuun valtataisteluun.
Edelleen terävä kuvaus
Eläinsadun muotoon kirjoitettu kertomus on satiiri totalitarismista, stalinismista ja kapitalismista. Orwell kirjoitti tunnetun romaaninsa jo vuonna 1943.
- Se on yhä edelleen terävä, koominen ja osuva kuvaus siitä, kuinka valta turmelee, Raaseporiin näytelmän dramatisoinut Jan Lindroos sanoo.
Raaseporin kesäteatterissa se sijoittuu nykypäivään ja kaikkeen siihen, mikä liittyy EU-direktiiveihin, moderniin käsitykseen eläinsuojelusta ja eläinten oikeuksista.
- Näyttämöllä ei ole oikeita eläimiä, mutta senkin edestä kaiken ikäisiä ihmismäisiä sikoja, hevosia, lehmiä, lampaita ja kanoja. Ja meidän sioillamme ei ole influenssaa, myös tuottajana toimiva Lindroos lohkaisee.
Hauskaa ja traagistakin
Lindroos ja ohjaaja Sven Sid korostavat vanhan näytelmän ajankohtaisuutta. He toivovat, että yleisö kokee sen paitsi hauskaksi, myös mieleenpainuvaksi kokemukseksi, joka antaa ajattelemisen aihetta.
-Tarinan lähtökohtakin on aivan lähellä, nimittäin kuntaliitosten merkitys demokratialle ja niiden antamat mahdollisuudet valtaan pyrkijöille ja itsevaltiaille. Ja aihe on yllättävän ajankohtainen muutenkin, tässä käsitellään mm. eläinten oikeaa eläkeikää, Lindroos sanoo.
Kyse ei ole varsinaisesti lasten näytelmästä, mutta lapsetkin voivat sitä seurata. Luvassa on myös vakavia ja traagisia kohtauksia hauskojen lisäksi.
Puolen miljoonan rajalle
Kesäkauden ensi-ilta on 25. kesäkuuta. Suunnitteilla on kaikkiaan 20 esitystä elokuun alkuun mennessä. Rooleissa on runsas 30 näyttelijää, heistä mainittakoon mm. Svante Lindholm, Janne Gustafsson, Christoffer Westerlund, Kim Snygg, Barbro Backman ja Göran Wadenström.
Näytelmän musiikista vastaavat Bertil Andersson ja Teddy Granroth, joka toimii myös kapellimestarina. Lavastuksen on tehnyt Hanne Horte Garner ja koreografia on Annatuuli Sainen käsialaa. Puvustuksesta vastaa Anna Idman.
Vuonna 1966 aloittaneessa ruotsinkielisessä Raaseporin kesäteatterissa on ollut vuosikymmenten varrella 495.000 kävijää, joten puolen miljoonan raja rikkoutuu kesän aikana.
Kesäteatterin ”uusi” näyttämö täyttää tänä vuonna jo 20 vuotta ja sen rakennelmia on vahvistettu alkavalle näytäntökaudelle.
Etelä-Uusimaa 24.6
Raseborgsteaterns ”Djurgården” – en premiär att se fram emot
Finlands största svenskspråkiga sommarteater brukar till varje sommar hitta pjäser som är annorlunda, spännande, intressanta och, för att ta till en kliché, utmanande, åtminstone för Västnyländska Ungdomsringen och framför allt för regissör, skådisar, scenograf, teknik – you name it!
I sommar (premiär den 25.6) kan vi gotta oss åt Raseborgsteaterns egen variant av Djurfarmen. Pjäsen är en dramatisering av George Orwells ”Animal Farm” från 1943 (censuren under brinnande andra världskriget och pappersbrist sinkade utgivningen till 1945).
Det har sagts att den här berättelsen tillsammans med ”1984” av samma författare hör till senaste århundrades allra viktigaste böcker. Orwell ger uttryck för sin bittra besvikelse över hur kommunismen utvecklades till ett minst lika orättfärdigt system som någonsin kejsardömet (kan överföras på andra totalitära regimer på olika håll i världen, d&